Konsten är kärlekens facit

Som tjugoåring, just när han påbörjat sin konstnärsbana, drabbas Bror Hjorth av TBC och vårdas i fyra år på sjukhus och i hemmet. 1921 kan han äntligen bege sig till Paris för att bli skulptör. Men under stunder av hemlängtan blir Bror Hjorth också målare – hans minns sin barndom och skildrar den i naivt kärleksfulla bilder. Han tecknar mycket: gatulivet i storstaden och djuren på Zoo. En av hans elever sa en gång: ”Den som vill se Bror Hjorth i ögonen kan gå till något av hans tecknade lejon – de är alla självporträtt!”

1930 återvänder Bror Hjorth till Sverige och blir snart uppmärksammad som skulptör och målare. Den står ofta strid kring hans konst – sinnlighet provocerar! Han öste ur barndomens minnen, ur sin lust till livet och kärleken. Men han var också intellektuell och bevandrad i konsthistorien, litteraturen och musiken. Det verkliga erkännandet som konstnär får han inte förrän han närmar sig 50-årsåldern. Nu räknas Bror Hjorth till de stora i 1900-talets svenska konst.

Känslan för rytmen präglar hans verk och där återklingar även folkmusiken som var så viktig för honom. Den spelades ofta i hans hem i Uppsala, nu ett levande museum.